Änglavakten

Det är höst. Regnet öser ner och kylan går rakt genom ytterkläderna och in i kroppen där den bestämmer sig för att stanna. Huuu...vad kallt, tänker jag och bestämmer mig för att jag ska ta en varm avkopplande dusch så fort jag kommer hem. Med hackande tänder kliver jag in genom ytterdörren och går upp till sovrummet där jag plockar fram mitt härliga stora, nytvättade badlakan. Det doftar ljuvligt av sköljmedel och jag kan inte låta bli att trycka det mot ansiktet för att uppleva den mjuka känslan. Jag ler och går mot badrummet, men redan innan jag tryckt ner dörrhantaget hör jag ett högljutt gräl. Eftersom jag är ensam hemma fattar jag direkt att det är något skumt på gång....

Jag tvekar en stund med handen darrandes över handtaget innan jag hastigt trycker ner det tillräckligt hårt för att det ska smälla till. Ljudet från det bråk jag nyss har hört tystnar och när jag öppnat dörren möts jag av fyra stirrande ögon som inte innehåller ett spår av glädje. På golvet ser jag en grå, allmänt trist silverfisk och en spindel av helt vanlig spindelbrun nyans. Efter en kort stund försvinner blickarna från min stelfrusna kropp och på nytt är det ett fasligt liv i badrummet....

- Det här är mitt kvarter, försvinn härifrån, skriker spindeln och viftar med minst 4 av benen.

- Äh, skärpt till dig ditt spinkben, du trivs inte i denna fuktiga miljö, så ta och tassa iväg nån annanstanns, svarar silverfisken nonchalant.

Jag, som för ögonblicket inte begriper ett dugg, frågar lite försiktigt:

- Ursäkta, men vilka är ni? Och vad gör ni egentligen i vårt badrum?

- ERT badrum??? hör jag i ilsken körstämma och inser att jag ofrivilligt har blivit inblandad i något väldigt stort....

FORTSÄTTNING FÖLJER.....