Änglavakten

En spindel och en silverfisk planerade att bygga köpcentrum i mitt badrum. De visade mig en ritning över ett bygge utan dess like. Jag insåg direkt att både tvättkorgen, vågen och papperskorgens yta var tänkt att användas och så vitt jag visste, så var det inget de hade tillstånd till. Helt obekymrat lämnade jag därför badrumsdjuren till deras öde och önskade dem lycka till med en ironisk klang i rösten. Jag kunde känna mig lugn, något bygge skulle det knappast bli...trodde jag....

Men redan nästa gång jag var på väg att ta en dusch möttes jag av en stor parkeringsplats i miniformat, i hallen utanför badrummet. I främre kanten av parkeringen, närmast dörren, fanns ett skjul med kundvagnar. Några av vagnarna styrdes från markhöjd och jag fattade direkt att dessa måste vara silverfiskanpassade. När jag öppnade dörren och tittade in i badrummet, så var det som att se ett helt nytt landskap. Vågen och tvättkorgen, som jag trodde stått säkra, var borta och hade ersatts av en jättestor affärsbyggnad. Där papperskorgen hade stått pågick bygget av en skyskrapa, som sträckte sig så högt att handdukskrokarna blivit tvungna att monteras ner.
Vid ingången till den halvfärdiga skyskrapan, stod silverfisken iklädd hjälm och reflexjacka, och styrde över  byggnadsarbetarna, som enligt mig bröt på polska. Spindeln syntes inte till, men jag hörde en av arbetarna säga något i förbigående om att den bara sitter och fiser på sin kontorsstol, därför visste jag att den fanns med i kulisserna.

- Jag skulle vilja se bygglovet för det här, sa jag till Silverfisken.
- Det skulle jag med, hahaha!!! svarade silverfisken och skrattade elakt.
- Jag tänker anmäla er, detta är inte acceptabelt, sa jag hotfullt.
- Gör det! Får se vem som tror dig när du säger att en silverfisk har byggt köpcentrum i ditt badrum, hahaha!!

Jag insåg att silverfisken hade rätt. För även om polisen skulle tro mig om jag berättar om köpcentrumet, så skulle de troligen inte tro mig när jag berättar om nattklubben som snart skulle byggas i ett hus i kvarteret bredvid....

FORTSÄTTNING FÖLJER.....

Inte nog med att jag frös, jag luktade illa med. Mina duschplaner hade krashats av en uppnosig spindel och en fisförnäm silverfisk. Det var inte precis så här jag hade tänkt mig att kvällen skulle bli, men nu när det var ett faktum, kunde jag inte göra annat än att ta itu med problemet. Först blev jag förbannad och ville hämnas, men efter att ha tänkt igenom situationen en stund beslutade jag mig för att agera mer moget. Jag gick upp för trappan, fast besluten att reda ut det tidigare missförståndet mellan mig och badrumsdjuren.

När jag på nytt öppnade dörren till badrummet, träffades jag mitt mellan ögonen av en kork i miniformat. Den kom från den champagneflaskan som silverfisken alldeles nyss hade öppnat. Nu hällde han upp den bubblande vätskan från flaskan i två kristallglas och ställde dem på picknickfilten, som spindeln så fint brett ut på kakelplattorna. Helt ovetandes om att jag bevittnade deras skål, höjde de glasen och sa:

- Skål för det blivande köpcentrumet!!
- Skål, skål för framtida sammarbete!

Trots att jag kände mig upprörd, redan innan jag fått veta hela innebörden av deras sammarbete, försökte jag behålla lugnet och sa med käck röst:

- Tjena killar...vad har ni på gång egentligen? Köpcentrum säger ni??

- Nej, nu jävlar, sa spindeln och slog sönder champagneflaskan mot badrumsvågen.

Jag som ansträngt mig med att vara vänlig, blev lite chockad och förstod inte vart den starka reaktionen kom ifrån. Silverfisken lyckades lugna ner spindeln en aning, men den stod fortfarande och höll krampaktigt i den vassa flaskhalsen. Silverfisken slingrade sig fram till mig och sa med bestämd röst:

- Jag tycker att du ska be damen om ursäkt...NU!
- Oj...förlåt då tant, sa jag, men jag ser faktiskt inte skillnad på kön på spindlar.
- Den var låg! sa spindeln och höjde på nytt den trasiga flaskan.

Det var först nu, jag lade märke till hennes rosa volangkjol, som hon, enligt information från silverfisken, dessutom hade sytt själv....

FORTSÄTTNING FÖLJER....

Det som skulle bli en varm, härlig dusch hade plötsligt förvandlats till en mardröm. Helt ovfrivilligt hade jag hamnat mitt i en konflikt mellan en spindel och en silverfisk och nu visste jag inte alls hur jag skulle ta mig ur den. Spindeln och silverfisken som nyligen betett sig som de värsta fienderna, började nu gemensamt att ge sig på mig. Allt bara för att jag var helt ovetandes om att rättigheterna till badrummet i hemmet där jag bor, inte tillhör mig...

- Förlåt, men jag brukar faktiskt duscha här, sa jag som desperat försökte att komma till rätta med problemet som jag i själva verket inte ens förstod.
- Sluta fjäska, sa silverfisken.
- Just det!! Sluta din rövslickare! instämmde spindeln och lade sin ena hand på silverfiskens axel, som om de vore bästisar.

Nu började jag bli irriterad, eftersom jag tyckte att spindeln var lite väl grov i mun.

- Alltså, jag är ingen rövslickare. Och om jag så vore så hade jag nog inte gett mig på arslet på en silverfisk!

Direkt efter att jag avslutat meningen insåg jag att jag troligen inte ens skulle påbörjat den.

- Kallade du mig silverfisk??? sa silverfisken och jag såg hur dess ögon rödfärgades.
- Är du inte en silverfisk då? sa jag och insåg på nytt att jag borde utnyttjat min rätt att tiga.
- Jag heter faktiskt Arthur af Silfverfisk, sa silverfisken och sträckte på sitt adliga huvud.
- Jaaa....sa jag, men du är väl fortfarande en silverfisk?
- Skulle du vilja bli kallad Svensson eller? sa spindeln, som tydligen förstod silverfiskens känslor som aldrig förr.
- Neeej...inte direkt, jag heter inte Svensson, sa jag.
- Kalla då inte mig för silverfisk, sa silverfisken och slingrade sig fram och spottade mig på stortån.

Med handuken under armen vände jag mig om och gick ut från badrummet. Duschen fick vänta...men jag skulle komma tillbaka...och då skulle jag vara förberedd.....hehehe!

FORTSÄTTNING FÖLJER....

Det är höst. Regnet öser ner och kylan går rakt genom ytterkläderna och in i kroppen där den bestämmer sig för att stanna. Huuu...vad kallt, tänker jag och bestämmer mig för att jag ska ta en varm avkopplande dusch så fort jag kommer hem. Med hackande tänder kliver jag in genom ytterdörren och går upp till sovrummet där jag plockar fram mitt härliga stora, nytvättade badlakan. Det doftar ljuvligt av sköljmedel och jag kan inte låta bli att trycka det mot ansiktet för att uppleva den mjuka känslan. Jag ler och går mot badrummet, men redan innan jag tryckt ner dörrhantaget hör jag ett högljutt gräl. Eftersom jag är ensam hemma fattar jag direkt att det är något skumt på gång....

Jag tvekar en stund med handen darrandes över handtaget innan jag hastigt trycker ner det tillräckligt hårt för att det ska smälla till. Ljudet från det bråk jag nyss har hört tystnar och när jag öppnat dörren möts jag av fyra stirrande ögon som inte innehåller ett spår av glädje. På golvet ser jag en grå, allmänt trist silverfisk och en spindel av helt vanlig spindelbrun nyans. Efter en kort stund försvinner blickarna från min stelfrusna kropp och på nytt är det ett fasligt liv i badrummet....

- Det här är mitt kvarter, försvinn härifrån, skriker spindeln och viftar med minst 4 av benen.

- Äh, skärpt till dig ditt spinkben, du trivs inte i denna fuktiga miljö, så ta och tassa iväg nån annanstanns, svarar silverfisken nonchalant.

Jag, som för ögonblicket inte begriper ett dugg, frågar lite försiktigt:

- Ursäkta, men vilka är ni? Och vad gör ni egentligen i vårt badrum?

- ERT badrum??? hör jag i ilsken körstämma och inser att jag ofrivilligt har blivit inblandad i något väldigt stort....

FORTSÄTTNING FÖLJER.....

Lenny har gett upp strandlivet. Hans självfötroende är på havsbotten och han vet inte hur han ska kunna fiska upp det igen. Aldrig förr har han haft problem med att ragga tag på en tjej, han vet inte ens hur man gör när man har såna problem. Han är förtvivlad.

Lenny parkerar sin Volvo 740 mitt ute i ödemarken. Han tar fram sin randiga strandmadrass från baksätet och går mot en plats han aldrig tidigare besökt - badhålan i Rydö. Det smutsiga vattnet porlar mot de fula slemmig stenarna. Runt omkring växer sly och tallar. Det är så fruktansvärt fult att det svider i Lennys ögon.

Lenny breder ut strandmadrassen och sätter sig i den lilla strimma sol som lyckats leta sig fram genom urskogen. Han tittar ut mot den lilla bron som leder över vattnet, in i de ännu djupare skogarna. Till sin stora förvåning får han se en en kvinna i hans ålder komma gåendes. I sin hand bär hon en plastkasse från konsum. Hon går fram till honom.

- Får jag slå mig ner hos dig? frågar hon.
- Javisst, säger Lenny och konstaterar att hon faktiskt är ganska söt.

Kvinnan sätter sig bredvid Lenny och ur sin kasse tar hon fram en flaska hemgjort vin. De delar den tillsammans och Lenny tycker att dess arom passar alldeles utmärkt till omgivningen.

- Du har varit här förr va? säger Lenny och ler.....

Och så vitt jag vet, sitter de än i dag under de halvrötna tallarna, smuttandes på sitt  jästsmakande vin och varandra....

THE END

Han är hetare än solen. Han är Lenny Persson, en strandraggare med kvalitétscertifikat. Han är inte som vilken sjöbadare som helst, han nöjer sig bara med de allra bästa beacharna. Med sin all include solbränna får han tjejerna att böna och be honom om hjälp med smörjning. Förr var han den mest eftertraktade mannen som någonsin silat sand mellan tårna och det skulle troligen inte vara någon skillnad nu.

Eftersom bara det bästa är gott nog åt en kille av hans kaliber, sker givetvis premiären i Tylösand. Det finns inga alternativ. I sina svarta tangabadbyxor glider han fram längs stranden som en levande reklamskylt. Ganska snart får han syn på ett ett gäng med brudar i artonårsåldern. De alla fem har enorma silikonbröst....Det är bra, Lenny GILLAR silikonbröst. Lenny rättar till vaxet i håret för att vänja händerna vid en geléaktig känsla. Han förbereder sig för att lägga in stöten och är rätt övertygad om att få med sig åtminstone tre av dem hem.

Han går fram till pinglorna och bröstar upp sig som en riktig tjur. De börjar skratta hejdlöst...Det är bra, Lenny GILLAR humor. Men sedan går de sin väg, fortfarande fnissandes och Lenny har inte riktigt fattat vad det var som var så roligt.....

Efter att ha tillbringat de två sista veckorna på kollektivet, packar Lina ihop sina saker för hemfärd. Hon bär ut sin väska i sovrumskorridoren och stänger för sista gången dörren till rum 11. Petter kommer ut från sitt rum och erbjuder henne att hjälpa henne att bära ner sakerna. Hon tar tacksamt emot hans hjälp och med en gnutta vemod lämnar hon övervåningen. Hennes taxi rullar strax därpå in på gårdsplanen. Hon går ut och de andra kommer efter för att säga hejdå till henne. Hon kramar om dem alla och hoppar sedan in i taxin.

När Lina kommer hem sätter hon sig vid sitt köksbord och tänker tillbaka på sin tid på kollektivet. Hon inser hur bra hon har det, fastän hon bor själv. Att bo kollektivt med alla dess intriger är trots allt inget för henne. Men hon känner ändå en viss saknad, för aldrig förr har hon träffat så färgstarka människor. Hon är glad att hon fick möjligheten och hon kommer alltid att minnas sitt äventyr med skräckblandad förtjusning....

De inneboende på kollektivet spelar rollspel i skogsdungen intill herrgården. De är alla utklädda till olika karaktärer som de själva har valt. Steve är utklädd till riddare och Petter är hans vita hingst. Lina är utklädd till prinsessa och hoppas på att bli räddad från den elaka draken Britta. Hälsovårdsinspektörerna som nyss har flyttat in är utklädda till bakterier. Alla är mitt uppe i sina skådespelerier, när Sandra tar av sig sin tigerdräkt och ursäktar att hon måste göra ett toalettbesök. De andra som tror att det ingår i hennes roll, spelar lyckligt vidare.
Efter en stund kommer hon utspringandes till dungen och ropar svärsord, som inte Britta normalt tillåter vid rollspelen.

- Jag fixxar det här! säger Britta.

Britta går mot Sandra och när de möts börjar även hon att säga hemska ord. De andra som förstår att det är något allvarligt på gång stannar upp i sitt spel och tittar på Britta och Sandra.

- Vems är det här?? frågar Britta strängt, samtidigt som hon håller upp ett positivt graviditetstest framför de inneboende.

Efter en lång stund av tystnad stiger Therese fram till Britta.

- Det är mitt, säger hon skamligt.
- Vad i helvete!!! säger Steve, Kristian, Hans och Petter i kör.....

Det är frid och fröjd på kollektivet. Hans har hittat hittat sin hund Molly och även om hon lider av minnesförlust, så verkar hon må bra. De inneboende är samlade på gräsmattan för att leka vem tar vem, när en kliniskt ren Merceders rullar in på gårdsplanen. Ur bilen stiger två mycket välklädda män. De har kostymer och välstrukna vita skjortor och putsade lackskor.

- My god! It´s the men in black....säger Petter.
- Din dummer, det ser ju vem som helst att det är hälskoskyddsnämnden! säger Therese, som har varit med förr.
- Jahaaa...jag förstår, säger Petter, men tar för säkerhets skull ändå på sig sina svarta solglasögon.
- Men alltså, hälskoskyddsnämnden...vad gör vi nu? Undrar Sandra oroligt.
- Jag fixxxar det här! säger Britta och ler.

Mycket riktigt, männen är från hälsoskyddsnämden och de har kommit för att inspektera gården och huset. De är stela och tråkiga och så prydliga att de knappt vågar att röra sig. Britta tar dem bägge i varsin arm och börjar lotsa runt dem i trädgården för att på så sätt hindra dem från att gå in huset. Men trots hennes härliga leende låter inte männen sig luras, utan ber om att få ta en titt inne. Britta spelar klämkäck och följer dem.
Kristian står och steker bacon i köket. Han är endast iklädd ett randigt kort förkläde och när Britta och inspektörerna stiger in genom dörren får de se hans håriga ända. Kristan som inte upptäckt att han är iaktagen tar ett ordentligt grabbatag i skrevet och därefter börjar han skiva upp bröd....
Den ena inspektören börjar hyperventilera och skaka. Britta kan tydligt se skräcken i hans ögon. Den andra inspektören börjar gråta. Han tar upp en servett från innerfickan och torkar tårarna och därefter går de båda männen ut på gården och hjälps åt att elda upp den tårade servetten, för att på så sätt minska bakteriespridning.
Britta hämtar in männen på nytt och ber att få visa resten av huset. Motvilligt följer de med henne upp på övervåningen och rummet till dörr 1 stängs igen efter dem....

Efter en stund kommer Britta ut med inspektörerna i trädgården. Deras slipsar hänger slarvigt och de är rufsiga i håret. De har båda varsitt omaka sockpar på fötterna. Den ena mannen har skjortan felknäppt, medan den andra har sin helt öppen. De inneboende följer dem med blicken när de hoppar in i Mercedersen, utan att rätta till kavajen innan de sätter sig....

- Petter, jag vill att du fixar i ordning ett rum, vi får två nya inneboende ikväll! säger Britta och ler.....